Historia

Uttrycket "alarm" har länge använts för att varna för fara av olika slag. Den ursprungliga betydelsen anses komma av franskans "à l'arme", översatt till svenskans "till vapen". Idag associeras snarast termen med höjd beredskap inför andra slags hotande faror än krig som t.ex. olyckor, inbrott, bränder, översvämningar eller driftsstörningar.

Först i världen

Hur samhällets larmtjänst skulle lösas började utredas 1944. Telefonkommittén föreslog i en SOS-utredning 1946 att ett särskilt larmnummer införs. För att göra det lättare att komma ihåg och att slå i mörker föreslogs 90 000.

1956 driftsattes de första telefonstationerna med SOS-betjäning som samordnade den manuella expedieringen av rikssamtal och teletjänster.

Den första telefonstationen driftsattes i Göteborg och blev snabbt känt hos allmänheten. Sverige blev därmed först i världen med ett särskilt gemensamt larmnummer.

SOS Alarm bildas

SOS Alarm AB (SOS Alarmering) bildas 1973 med staten 50 % kommuner 25% och landsting 25% som ägare. Syftet var att skapa en samlad organisation som kunde ta hand om samhällets olika alarmeringsbehov. På detta sätt kunde en omfattande rationalisering genomföras av antalet larmcenteraler. Huvudprincipen var att varje län skulle ha en SOS-central där man tog emot 112 och skötte alarmeringen av räddningstjänst och ambulans.

112 införs

1996 ändrades 90 000 till det europeiska nödnumret 112. Sverige var ett av de länder som avskaffade sitt gamla larmnummer för att helhjärtat satsa på 112.