Historia

Klämtning i kyrkklockor var det vanligaste sättet att larma invånarna vid en eldsvåda eller vid någon annan fara, innan vi fick brandlarm, siréner, brandtelegraf och telefon.

"Vaka över eld och brand"

Redan under medeltiden fanns föreskrifter om hur invånarna i Stockholm skulle skydda sig mot eldsvådor. Om nätterna patrullerade stadsvakten på gatorna, som var överfyllda av tiggare. I takt med att staden växte fick stadsvakten svårare att överblicka den. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning. Tornväktare övervakade staden från kyrktornen.

Med ett gemensamt nödnummer i mer än 50 år

En SOS-tjänst inrättades 1956 med ett särskilt larmnummer 90 000 för att förbättra allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med olika hjälporgan.

90 000 – ett särskilt larmnummer

1949 tillsattes den s k SOS-utredningen som skulle utreda allmänhetens möjligheter att komma i förbindelse med olika hjälporgan. Två år senare föreslog utredningen att en SOS-tjänst skulle inrättas med ett särskilt larmnummer. Larmnumret borde, liksom alla andra tjänstenummer, börja med 90 och vara 5-siffrigt. För att göra det lätt att komma ihåg och lätt att slå även i mörker föreslogs 90 000.

Först i världen med ett gemensamt larmnummer

Televerket driftsatte den första särskilda telefonstationen med SOS-betjäning i Göteborg 17 december 1956, men redan 1953 hade Trollhättan och Vänersborg fått tillgång till 90 000-numret när telefonstationen där automatiserades. Sverige var nu först i världen med ett gemensamt larmnummer för alla typer av hjälporgan.

Länsalarmeringscentraler skötte 90 000

1965 påbörjade den statliga räddningstjänstutredningen en studie av hur alarmeringstjänsten borde organiseras.

I maj 1971 föreslog utredningen att SOS-tjänsten skulle överföras till särskilda länsalarmeringscentraler till vilka 90 000- numret skulle kopplas direkt. Länen ansågs mest lämpliga som alarmeringsområden, bl a med hänsyn till landstingens behov av en samordnad ambulansverksamhet.

Särskilt aktiebolag

I samtliga utredningar dittills hade Televerket ombetts att svara för driften av de särskilda alarmeringscentralerna och verket hade alltid svarat att det låg utanför deras affärsidé. Kommunförbundet föreslog då att man tillsammans med Landstingsförbundet och staten skulle bilda ett särskilt alarmeringsföretag – SOS-AB – som skulle driva ett 20-tal SOS-centraler.

Förslaget tillstyrktes av räddningstjänstutredningen och godkändes av regeringen. Staten (Televerket) fick 50 % av aktierna medan Kommunförbundet och Landstingsförbundet fick 25 % var. 1978 bytte bolaget namn till SOS Alarmering.

Den första SOS-centralen

Nu gällde det att snabbt få igång en SOS-central. Många betraktade hela projektet som en utopi; först när en central var i drift skulle tvivlarna ge sig. Den första SOS-centralen etablerades i Västerås och invigdes 7 januari 1974. Centralen hade 12 operatörer med ett förflutet från bl a Televerket

1977 – ett rekordår

3 december 1974 startade SOS-central nr 2 – denna gång i Falköping. Därefter rullade det på i övriga landet t o m 1987 då den sista centralen startades i Visby. Då hade SOS-AB och SOS Alarmering AB ersatt över 100 lokala och regionala larmcentraler samt 24 90 000-centraler. 1977 var f ö ett rekordår med sex nya SOS-centraler.

Snörbordsväxlarna ersattes

Från start hade stått klart att snörbordsväxlarna inte hade tillräcklig kapacitet för SOS-trafiken i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därför började Televerket och Telia redan 1975 att utveckla en mikroprocessorbaserad kommunikationsutrustning. Till den kopplades ett datoriserat handläggningsstöd: Censor. 28 februari 1979 togs denna Censor-teknik för första gången i drift i Stockholm. I Malmö och Göteborg invigdes de nya Censor-utrustade centralerna 2 mars 1981 respektive 9 november 1982.

För övriga s k landsortscentraler, som alla var utrustade med snörbord, blev arbetet tyngre och tyngre. Dessutom skulle det snart finnas vare sig reservdelar eller personal som förstod sig på utrustningen. 1981 beslutade därför SOS Alarmering att ersätta snörborden med ett nytt datorsystem för koordinerad kommunikation med tal, text, data och bild. Systemet döptes till CoordCom.

SOS-operatör – en ny profession

Begreppet "larmoperatör" (sedermera SOS-operatör) skapades tidigt för att skilja arbetet från det som Televerkets s k televakter hade utfört på den tiden då de hade tagit emot och kopplat vidare 90 000-samtal. Nu gällde det att bygga upp en helt ny profession som krävde betydligt mer.

Räddningstjänsten – själva vaggan för SOS Alarm

SOS Alarms relationer med kommunernas räddningstjänst går många år tillbaks i tiden. Tillsammans med Televerkets telefonstationer för manuell expediering av rikssamtal m m utgjorde räddningstjänsternas brandalarmeringscentraler på 1960-talet själva vaggan för nuvarande SOS Alarm.

Ambulanssjukvård kräver medicinsk kompetens

Den svenska ambulanssjukvården var länge i hög grad inriktad på den traditionella uppgiften att så snabbt som möjligt transportera sjuka och skadade till sjukhus. Idag går trenden i Sverige definitivt i riktning mot mer kompetens ute på olycksplatsen och i ambulanserna samt att göra mer på väg in till sjukhus. Det ställer samtidigt högre krav på SOS-operatörerna genom att dessa måste ha högre medicinsk kompetens. SOS-operatörerna får idag en fortlöpande sjukvårdsutbildning.

För ett tryggare samhälle

År 1995 ändrade företaget namn till SOS Alarm Sverige AB, i dagligt tal SOS Alarm, vilket fortfarande är företagets namn. Den förste juli 1996 introducerades i Sverige det gemensamma nödnumret 112. Idag finns det 15 SOS-centraler i Sverige som sammanlagt dygnet runt tar emot 3,8 miljoner nödsamtal varje år.

Brandkåren snabb med ny teknik

Under 1800-talet gick den tekniska utvecklingen snabbt. Telegrafen, telefonen och elektriciteten var tre omvälvande uppfinningar som förändrade hela samhället och berörde alla till vardags. Den första brandtelegrafen i Sverige installerades år 1876 i Stockholm.

Ett gemensamt nödnummer

På 1950-talet kom så föregångaren till SOS Alarm igång med SOS 90 000-numret. 1973 började verksamheten som vi känner den idag att utvecklas med SOS-centraler som handhavare av samhällets nödnummer.