Hoten mot dem som räddar

Vapen och hot har blivit en del av vardagen för de vars jobb är att hjälpa. Många beskriver ett förändrat samhälle där bristen på empati gör att man hellre filmar med mobilen än erbjuder sin hjälp och larmar 112.

På många håll visar statistiken att det blivit lugnare på våra gator. Krogslagsmål och fylledispyter som reds ut med knytnävarna har till exempel minskat markant i Malmö där polisen Paul Juhlin kört radiobil i drygt 11 år och varit yttre befäl i fyra. Men samhällsklimatet har förändrats.

− En lördag natt i Malmö handlar sällan om nattklubbsbråk. Våldet har blivit råare och mer hänsynslöst. I dag dödar man varandra. Där man hade kniv för tio år sedan har man skjutvapen i dag, och det är inte bara pistoler utan automatvapen, säger Paul Juhlin.

Konsekvenserna blir händelser som dödskjutningarna med automatvapen på en Göteborgskrog i mars i år, säger han.

− Och efter tillslag är det inte ovanligt med ryktesspridning om att en polis ska skjutas så fort det blir läge. Blod och död. Eländiga, arga och farliga människor som skriker, bråkar och hotar. Och ovanpå det blir vi filmade av allmänheten som publiceras i kvällstidningarna. Påfrestningen sliter på poliser. Många väljer att lämna yttre tjänst efter något år, säger han.

Några kanske minns Paul Juhlin från TV-serien Malmöpolisen som visades i SVT 2011, men han har också arbetat inom räddningstjänsten.

− Polisen har alltid varit mer utsatt än andra blåljusenheter och tidigare var det helt otänkbart att man gav sig på ambulans och räddningstjänst. I dag kastar man sten på brandbilar och slår sönder ambulanser. Vi träffar också allt fler individer som saknar känsla för andra, som skadar andra.

Paul Juhlin tycker också att han i sin vardag träffar på allt fler människor som far illa, på grund av missbruk eller psykisk sjukdom. För många är det enda nummer de kan ringa 112.

− Jag är övertygad om att SOS-operatörerna har ett allt tuffare jobb. Speciellt som en förändrad samhällsattityd har gjort att det egna ansvaret försvunnit i vissa kretsar. Går något fel är det någon annans fel.

Hanna Litz tar emot larm till polisen på regionledningscentralen i Malmö och tycker också att klimatet hårdnat under hennes 14 år vid polisen. Tonen i samtalen har blivit grövre och mer krävande, och allmänheten har blivit mindre villig att hjälpa till.

− Inringarna vill vara anonyma. De vill inte bli inblandade och lägger ofta på innan vi ens hinner ställa följdfrågor – oavsett om det handlar om en pågående misshandel eller rattfylla – vilket gör att vi går miste om viktig information. Så var det inte för tio år sedan, säger hon.

− Och väldigt ofta får vi höra att om vi inte sköter oss och genast skickar en bil ska vi bli anmälda eller att man ska ringa media. De förstår inte att hög musik hos grannen måste ha lägre prioritet än allvarligare händelser.

På ett café i Stockholm träffas ambulanssjukskötarna Janne Kautto, Magnus Larsson och Karl Söllvander för att prata arbetsmiljö. Mycket av vad Paul Juhlin och Hanna Litz säger om Malmö stämmer med deras bild av hur det ser ut i Stockholm.

− Det är framförallt attityden som förändrats. Förr ryckte vi ut för att någon behövde hjälp. I dag kan vi själva hamna mitt i ett bråk. Förr fanns en helt annan respekt för ambulansen. Vi är inte längre fredade. Stenkastning eller laserpekare mot ambulanser är ingen ovanlighet, säger Karl Söllvander, som är förtroendevald ambulanssjuksköterska inom Vårdförbundet.

Många gånger har de förvånats över att allmänheten är snabbare på att ta upp mobilen och filma det som händer än att erbjuda sin hjälp eller larma 112. Janne Kautto nämner en lastbilsolycka där ett flertal människor väntade på ambulansen med mobilen i hand. Men bara en av dem hade använt den till att larma 112.

− Men talar man hotbilder är den mest påtagliga mot oss psykiskt sjuka och drogpåverkade. Den man som förra året sköt mot en ambulans i Vällingby hade exempelvis psykiska problem, säger Magnus Larsson.

Janne Kautto har själv blivit både hotad och slagen vid en utryckning hos en person med drogproblem.

− Personen hade själv kallat på ambulans men när vi kom till platsen fick jag ett slag i ansiktet. Det blev rättegång och jag fick vittna. Efteråt fick jag hotfulla telefonsamtal hem. Att detta skulle hända hade ingen kunnat förutse, berättar Janne Kautto.

Om SOS-operatörerna har upplevt inringaren som hotfull förmedlas informationen till den utalarmerade ambulansen.

−Operatörerna har ett tufft jobb, många gånger blir de hotade om de inte skickar en ambulans, omedelbart. Och de är bra på att varna oss. Ofta förstår inringarna inte heller att operatören måste ställa alla frågor för att förstå situationen. Trots frågorna händer det att vi får in larm där inringaren rapporterat om amputerade kroppsdelar och när vi kommer till platsen är den någon som har ett skärsår i tummen, säger Janne Kautto.

Inom socialtjänsten finns tydliga rutiner för hur personalen på bäst sätt ska skyddas från personer som kan blir hotfulla om de nekats bostad eller ekonomiskt understöd.

− Jag tror att alla som väljer att blir socialsekreterare har kalkylerat med att en viss del hot och våld ingår i jobbet, säger Camilla Hofström, avdelningschef för individ och familjeomsorgen, Ludvika.

Ludvika är på många sätt olikt storstäderna Malmö och Stockholm. 25 000 invånare gör att de flesta känner till varandra vilket hämmar de utspel som görs bakom anonymitetens fasad, säger hon. Likafullt har hon under sina tio år på jobbet infört tydliga arbetsrutiner kring hur man bemöter klienterna.

− Det måste alltid finnas flyktvägar. Och det måste vara möjligt att snabbt lämna platsen. Vid hembesök är vi alltid två. Bilen ska alltid parkeras så att det snabbt går att köra därifrån. Vi tar aldrig av oss skorna utan tar på oss blå tossor. Dessutom bär alla ett GPS-larm. Om det aktiveras kan larmcentralen som larmet är kopplat till avlyssna konversationen, säger Camilla Hofström.

Efter en allvarlig incident för några år sedan, som slutade med en skadad polis sedan en man beväpnad med en stor sax hotade personalen, har även lokalerna säkrats ytterligare. Både för att stoppa allmänheten och övrig personal från att kliva rakt in i en hotfull situation.

Ur tidningen SOS nr 2 2015
Text: Susanna Lindgren

Foto: Peter Westrup

Relaterat innehåll