Snabbare insatser med frivilliga

En älg från ingenstans, en bil som kraschar med våldsam kraft in ett träd. Långt innan räddningstjänsten nått fram kommer ett gäng från byn och räddar liv – ditkallade via SMS från SOS Alarm.

Klockan är 18.35 när det piper till i mobilerna hos 20 bybor i det lilla fiskeläget Skatan, ett par mil söder om Sundsvall. Enligt meddelandet som skickats från SOS Alarm har en trafikolycka inträffat på en enslig väg i Konnsjörå, tre kilometer in i skogen.

Tio minuter senare bromsar den första bilen in vid olycksplatsen. Tre privatpersoner skyndar ut och börjar metodiskt ta hand om de skadade. En man som slungats ut på marken får hjärt-lungräddning. Föraren sitter fastklämd och klagar på ont i nacken. En medtagen och förvirrad man får sin armskada omlagd. Efter 25 minuter som känns oändligt långa kommer ambulansen och strax därefter styrkan från räddningstjänsten i Njurunda, som klipper av taket på bilen och lyfter ur föraren som redan fått en nackkrage av ambulanspersonalen.

– Det är jättespännande att se hur de jobbar, säger en lättad Christina Norlin när proffsen tagit över. Den här kvällen deltar hon och cirka 15 andra frivilliga i en övning där forskare från Linköpings universitet studerar samverkan mellan frivilliga, räddningstjänst och SOS Alarm.

Sedan 2013 är hon och grannarna med i pilotprojektet Skydd mot olyckor i landsbygd. Det omfattar tio mindre samhällen i Medelpad dit räddningstjänsten har långt att åka. Efter att ha fått utbildning i bland annat brand och hjärtlungräddning står de frivilliga redo att rycka ut vid olyckor, bränder och sjukdomsfall.

– Vi har en väldigt bra gemenskap här, det känns självklart att ställa upp och hjälpa varandra. Genom att öva får vi upp ögonen för olika praktiska saker, som vem som ska ta med byns gemensamma hjärtstartare, säger Lars Nordström.

Efter övningen sätter sig frivilliga, räddningstjänst, forskare och personal från SOS Alarm vid borden i samlingslokalen vid dansbanan och fikar.

– Jag tycker att ni gjorde en fantastisk insats. Ni påbörjade hjärtlungräddning direkt och skickade en person till stora vägen för att ta emot ambulansen, säger Thomas Åslin från räddningstjänsten Medelpad. Även Sofie Pilemalm och Rego Granlund, forskare från Linköpings universitet, är imponerade av insatsen. Med hjälp av varsin kamera och skrivplattor har de dokumenterat samspelet mellan de frivilliga och räddningstjänsten.

– Vi trodde att det skulle vara mer okoordinerat med så mycket folk på platsen, men det flöt på jättebra. Nu ska vi analysera resultaten, en rapport kommer senare i år, säger Sofie Pilemalm.

I skarpa lägen får alla frivilliga i projektet ett SMS med information om vad som hänt. Men vid kvällens övning har ett antal i stället utrustats med kommunikationsverktyget Rakel. Tanken är att SOS Alarm då kan få kvittens från mottagarna och även följa hur de rör sig mot skadeplatsen. Med Rakel kan man också dra nytta av SOS Alarms tjänst för dynamisk resurshantering, DRH, som handlar om att styra rätt resurs till rätt plats i en nödsituation. Målet är att endast frivilliga som befinner sig i närheten av olycksplatsen kallas in – inte de som exempelvis är bortresta. Men med facit i hand gick testet av Rakel och kopplingen till DRH inte som man hoppats.

– Tekniken är inte riktigt där än, säger Tobias Andersson Granberg,även han forskare på Linköpings universitet, men som följde övningen från SOS-centralen i Sundsvall.

Ännu så länge har upplägget med frivilliga privatpersoner som kan rycka ut i närområdet bara provats i Medelpad. Erik Hedlund på Medelpads räddningstjänst tycker att fler regioner borde våga prova.

– Problemet är att det kräver ganska mycket resurser genom att vi ska hålla i utbildningar och så vidare.

Forskaren Tobias Andersson Granberg tror att upplägget kommer att sprida sig, men långsamt.

– Antalet skarpa lägen, alltså där frivilliga ryckt ut, är ganska få vilket möjligen gör att andra avvaktar. Och skulle det hända att en frivillig skadar sig, riktas skarpa ögon mot den som initierat det, säger han.

Ur tidningen SOS nr 3 2015
Text: Olof Axelsson

Foto: Kristofer Lönnå