Inom mig tänkte jag ”jag får inte tappa bebisen”

Hennes enda erfarenhet av barnafödande var hennes egen förlossning tre år tidigare. Trots det tvekade Klara Meri inte en sekund att hjälpa till när de nya grannarna tvingades föda barn i en snödriva.

Det hade snöat och snöat hela dagen. Ja inte sedan 1905 hade det kommit så mycket snö på ett dygn i Stockholm som det hade gjort den här novemberdagen 2016. Klara Meri skulle precis gå och lägga sig när hennes dåvarande sambo kom upp från tvättstugan och sa att han hade träffat på ett par nya grannar som behövde skjuts in till BB för att föda barn. Ingen taxi gick att få, och Klara följde med ner till parkeringen för att se om hon kunde hjälpa till med något.

– När jag mötte mamman märkte jag att hon var jätterädd. Hon grät och berättade att hon hade haft en jobbig förlossning förra gången, och nu märkte hon att bebisen snart skulle komma och här stod hon i en snödriva och visste inte om hon ens skulle hinna in till sjukhuset.

Medan mamman, som heter Victoria, väntade på att kunna komma in i bilen blev värkarna tätare och tätare och till slut insåg hon att hon inte skulle hinna in till BB. Bebisen skulle komma här, nu, och fem sekunder senare gick vattnet, mitt i snödrivan vid parkeringen.

– Hon grät i panik så jag tog hennes hand och sa att om bebisen kommer här och nu, då är jag med dig här och nu.

Krystvärkarna blev tätare, mamman grät och över alltihop föll stora vita flingor i skenet från gatlyktorna.

– Hon skrek att det inte skulle gå, men jag höll henne i handen och förklarade att allt gick jättebra, att jag såg huvudet och att jag lovade att ta emot honom. Inom mig tänkte jag bara ”jag får inte tappa bebisen, jag får inte tappa bebisen, jag får inte tappa bebisen”.

Och det gjorde hon inte heller. Iklädd gummistövlar och svart fuskpäls fångade Klara den lille killen, virade in honom i sin jacka och såg samtidigt att han hade navelsträngen flera varv om halsen.

– Jag lyckades få loss navelsträngen och hörde att han andades. Mamman grät och trodde att han var död, men jag la honom framstupa och gnuggade honom på ryggen som man gör med kattungar och så plötsligt började han gny lite grand. Sedan låg han där i min jacka och var så nöjd ända tills ambulansen kom. 

Klara gick in, överväldigad av vad hon precis hade fått vara med om, men insåg samtidigt att hon inte ens visste vad paret hette.

– Så jag letade fram henne på Facebook och skickade ett meddelande: ”hej, jag heter Klara och jag tror att jag alldeles nyss har hjälpt dig att föda barn.”

Någon erfarenhet av att jobba inom vården har Klara Meri inte, däremot jobbar hon som tatuerare och är van vid att hjälpa och lugna skärrade människor. Och att inte hjälpa till när hon behövdes var aldrig något alternativ för henne.

– Jag tänkte att om bebisen kommer här, då måste ju någon fånga den, och då får väl den någon vara jag. Efteråt ville Victoria be om ursäkt för det som hände, men efter min egen förlossning är det här det finaste som har hänt mig. Jag fick vara med och ta emot ett nytt liv och det är faktiskt något helt fantastiskt!

 

Text: Karin Aase

Foto: Evelina Carborn

Relaterat innehåll